Havet t o r
Rocky på bryggan vid Skrea strand.
Vi brukar gå dit på lite längre kvällspromenader och när det är så lugnt som det varit den sista veckan är det fantastiskt att gå utmed havet och gå längst ut på bryggan i mörkret.
Det är ensamt och rogivande. Ikväll däremot var det fler som gick ut. Helggästerna på Strandbaden hade börjat checka in och bryggan är lockande. Något badväder är det dock inte, 3,7 grader i vattnet.
Rocky vädrar mås och vad det nu kan vara som simmar omkring därute. Härom kvällen var han på väg ned för badstegen längst därute och jag ska säga att jag var glad att han inte dök direkt!
Precis så mäktigt som havet kan vara i 15-20 sekundmeter är stillheten i mörkret och tystnaden. Men på något sätt "hörs" havet ändå. Det rullar sakta, stranden t o r...
Där kan jag stå en stund och se ut i mörkret. Det är fantastiskt, det är meditativt. Gå dit och
se själv
Förstå Rocky
Rocky har tjurat hela dagen.
Han tycker att gårdagens inlägg var på gränsen till förtal. Han menar att jag inte förstår vilket hundliv han lever och att han är här på semester. Och vad beträffar att han hittar en och annan sak som ingen verkar använda, går det bra att leka med honom lite mer med dom grejer som är tillåtna för en hund, så ordnar det sig nog med den saken.
När jag ändå var på ICA ikväll så köpte jag lite hundgodis för att bättra på förhandlingsläget lite och få till en positiv start på kommande vecka. Vi har t ex snackat om huruvida han ska behöva duscha varje gång han kommer in från spännande utgrävningar. Men där ger jag mig inte en tum och det kommer att vara värt fem godisar.
Rocky tycker det är förödmjukande att behöva ta på sig regntäcke när han går ut. INGA andra hundar har det! Så fort jag tar fram det går han in på närmaste rum och hänger med öronen. Nu säger han att han kan tänka sig att ha det på när det är mörkt ute om han dessutom får lite tröst under promenaden, fem godisar minst. Okej, det tar ju ut behovet av dusch och dom godisarna.
Nu ser vi fram mot en spännande vecka. Rocky har fått framföra sin sak och hur det går får vi
se
Han tycker att gårdagens inlägg var på gränsen till förtal. Han menar att jag inte förstår vilket hundliv han lever och att han är här på semester. Och vad beträffar att han hittar en och annan sak som ingen verkar använda, går det bra att leka med honom lite mer med dom grejer som är tillåtna för en hund, så ordnar det sig nog med den saken.
När jag ändå var på ICA ikväll så köpte jag lite hundgodis för att bättra på förhandlingsläget lite och få till en positiv start på kommande vecka. Vi har t ex snackat om huruvida han ska behöva duscha varje gång han kommer in från spännande utgrävningar. Men där ger jag mig inte en tum och det kommer att vara värt fem godisar.
Rocky tycker det är förödmjukande att behöva ta på sig regntäcke när han går ut. INGA andra hundar har det! Så fort jag tar fram det går han in på närmaste rum och hänger med öronen. Nu säger han att han kan tänka sig att ha det på när det är mörkt ute om han dessutom får lite tröst under promenaden, fem godisar minst. Okej, det tar ju ut behovet av dusch och dom godisarna.
Nu ser vi fram mot en spännande vecka. Rocky har fått framföra sin sak och hur det går får vi
se
24.00 - 04.00
Vi är hundvakter. Inte så att vi går vakt på natten, nej vi har en inneboende. Rocky bor hos Hjalmar och mig i två veckor medan Elin förlustar sig med hästjobb i Norge. Det är något jättearrangemang mitt i vintern med hopptävlingar, premieringar och försäljning. Om du är mer intresserad av det än hur vi nu har det så ska du kolla hennes blogg.
Det här med att Rocky flyttar in under ett par veckor är som när tonåringar då och då flyttar hem, det tar plats och man hittar ingenting även om det verkar som om det mesta redan är framme...
Rocky har inte många saker men han delar dom. I små delar och det verkar vara en sport att få dom så små som möjligt på så många ställen som möjligt. Ibland, jag säger bara ibland, så tar han miste och delar något som från början inte var hans.
Det finns fler likheter med tonåringen...
...kommentar överflödig.
Nu har den första av två veckor gått och i ärlighetens namn ska jag säga att det är Hjalmar som får ta det mesta ansvaret under veckorna. Förutom lite längre uppfriskande promenader som jag gör med Rocky på kvällen. Det är inte fel att komma ut på det sättet. Det här att gå ut med hunden är ungefär som när jag annars går ut med kameran. Nu är det förstås ett annat tempo på promenaden. Det går betydligt fortare med Rocky och stoppen är betydligt kortare. Om han nu inte bestämmer sig för att göra en utgrävning av någon sorkgång eller liknanade.
Så händer det spännande saker också. Härom kvällen hördes höga skrik genom regnet och mörkret. Det kom nerifrån Ätran och både jag och Rocky sprang mot platsen. En cyklist hörde det också och vände och cyklade mot Fästningen. Att jag och Rocky kom märkte åtminstone mannen i det par som framträdde ur mörkret och han tog ett resolut tag i nacken på kvinnan och ledde henne från platsen. När vi kom fram så markerade Rocky mycket starkt ned mot vattnet och jag var ett tag orolig för att det skulle ligga någon där. Vi stannade och sökte men vi hittade ingen. Mannen, med systempåse i den ena handen och den andra om kvinnans nacke, försvann över Tullbron och upp i Gamla stan. Så egentligen skulle vi väl fortsatt efter dom istället och frågat varför hon skrek, för det var en kvinnas skrik vi hörde. Det kanske inte är så konstigt att hundägare på promenad flitigt förekommer i deckare.
I hemmets lugna vrå tror jag ändå att Rocky trivs rätt bra ihop med Hjalmar. Dom verkar ha ungefär samma inställning till livet och håller delar av dagen samma tempo.
Hjalmar har tumme med hunden. Det är väl så man ska
se det
Det här med att Rocky flyttar in under ett par veckor är som när tonåringar då och då flyttar hem, det tar plats och man hittar ingenting även om det verkar som om det mesta redan är framme...
Rocky har inte många saker men han delar dom. I små delar och det verkar vara en sport att få dom så små som möjligt på så många ställen som möjligt. Ibland, jag säger bara ibland, så tar han miste och delar något som från början inte var hans.
Det finns fler likheter med tonåringen...
...kommentar överflödig.
Nu har den första av två veckor gått och i ärlighetens namn ska jag säga att det är Hjalmar som får ta det mesta ansvaret under veckorna. Förutom lite längre uppfriskande promenader som jag gör med Rocky på kvällen. Det är inte fel att komma ut på det sättet. Det här att gå ut med hunden är ungefär som när jag annars går ut med kameran. Nu är det förstås ett annat tempo på promenaden. Det går betydligt fortare med Rocky och stoppen är betydligt kortare. Om han nu inte bestämmer sig för att göra en utgrävning av någon sorkgång eller liknanade.
Så händer det spännande saker också. Härom kvällen hördes höga skrik genom regnet och mörkret. Det kom nerifrån Ätran och både jag och Rocky sprang mot platsen. En cyklist hörde det också och vände och cyklade mot Fästningen. Att jag och Rocky kom märkte åtminstone mannen i det par som framträdde ur mörkret och han tog ett resolut tag i nacken på kvinnan och ledde henne från platsen. När vi kom fram så markerade Rocky mycket starkt ned mot vattnet och jag var ett tag orolig för att det skulle ligga någon där. Vi stannade och sökte men vi hittade ingen. Mannen, med systempåse i den ena handen och den andra om kvinnans nacke, försvann över Tullbron och upp i Gamla stan. Så egentligen skulle vi väl fortsatt efter dom istället och frågat varför hon skrek, för det var en kvinnas skrik vi hörde. Det kanske inte är så konstigt att hundägare på promenad flitigt förekommer i deckare.
I hemmets lugna vrå tror jag ändå att Rocky trivs rätt bra ihop med Hjalmar. Dom verkar ha ungefär samma inställning till livet och håller delar av dagen samma tempo.
Hjalmar har tumme med hunden. Det är väl så man ska
se det
Team Wells
Ikväll hyllades dom som hjältar på rådhustorget i Falkenberg. Det var trångt, det var festligt och för långa tal.
Men kören höll stilen och bjöd på värmande gung...
...och Robert var kung
Sponsorerna fick sina sekunder i rampljuset och Robert bjöd på sig själv som den fullblodsartist han är
och berättade sedan att sommarens Rapsody in rock kommer ha sin premiär i Falkenberg så
vi ses
Men kören höll stilen och bjöd på värmande gung...
...och Robert var kung
Sponsorerna fick sina sekunder i rampljuset och Robert bjöd på sig själv som den fullblodsartist han är
och berättade sedan att sommarens Rapsody in rock kommer ha sin premiär i Falkenberg så
vi ses
se på väggen
Det är väl inte så mycket att säga, äntligen slipper jag göra skuggfigurer för att dekorera!
Snyggt va?
Kom hit
och se
Snyggt va?
Kom hit
och se
2008 månad för månad
Det finns många sätt att sammanfatta ett år och det här är ett sätt, mitt sätt den här gången.
Det började blåsigt i januari och då finns inget bättre ställe runt Falkenberg att njuta av vindens och vågornas kraft än hamnen i Glommen.
Februari och fortfarande utan snö men ändå kallt. Islandshästarna i Olofsbo bekymrar sig inte utan ser ut att trivas i solen.
Då och då går vi ut och fotograferar tillsammans och då kan det se ut som det gjorde i mars när vi tog en promenad i Gamla stan, Falkenberg. Gråväder blekt ljus och inga besvärande skuggor. Avlövade buskar, rostiga räcken och flagnande grafitti.
April bjöd på ännu ett elitserieguld och slutspelsseger för favoritlaget Hv71. Självklart skulle vi dit dagen efter för autografer och lite snack med grabbarna i Kinnarps arena. Det var en lång kö och stundvis gick ryktet att alla inte skulle hinna fram innan spelarna skulle vidare till nästa representation. Men till slut bestämde dom sig för att ge alla supporters chansen även om det tog drygt en timme extra.
Maj inleds ofta med gemensamt födelsedagskalas för kusin Lisa och Hjalmar. Så blev det också i år och det har blivit lite av tradition att den firas i Kärr. Nu är ju inte Hjalmar yngst i skaran längre utan det finns andra som tar chansen att leka när dom träffas. Om dom är vänner eller lekkamrater vet jag inte. I så fall är det väl Rocky som vill mest. Linus är mer avvaktande och sparar sina krafter som alla kattdjur. Men det är kul att titta på.
I juni var det en annan kusin som blev lite av huvudperson, Karoline som flyttade till Falkenberg för att gå gymnasiet istället för att göra motsvarande i Tyskland. Efter tre år var det dags för studenten med förevarande bal på Strandbaden. Dit ska man komma så ståndsmässigt som möjligt och Elin hade lånat en cab för att skjutsa Karoline med följe.
I juli åkte jag och Elin på en minisemester och målet var de årligen återkommande hästtävlingarna i Falsterbo. På vägen dit passade vi på att stanna både i Lund och Malmö. Naturligtvis var Rocky med. Att sova i tält var inte riktigt Rockys grej och det slutade med att Elin fick ta sovsäcken och Rocky med sig till bilen på natten för att han skulle bli lugn. Runt tältet var det alldeles för mycket ljud och dofter som triggade honom. Andra natten gick det lite bättre. Som du ser på bilden har han inte riktigt koll på att det finns "inne och ute".
I augusti var det dax för Hannas och min årliga fotoresa. Den här gången åkte vi med vägverkets färjor mellan de södra öarna i Göteborgs skärgård. Underbart väder och fantastiska vyer. Jag har aldrig varit där ute förut och blev glatt överraskad både av hur vackert det var och hur lättillgängligt det är. Bilden är från Fotö. Hanna studerar molnens vandring en stund innan vår egen fortsätter.
Förra året i september blev Hjalmar sparkad under en fotbollsmatch så att benet gick av. Det tog tid att läka och denna säsongen har varit lite trög eftersom han missade mycket träning och de inledande matcherna. Han var inte igång och spelade matcher med någon reda innan maj. Nu går han åter in i närkamper och tar för sig. Inför nästa säsong blir det hårdträning som förr.
Höjdpunkten i oktober var naturligtvis resan till Manhattan, New York. Den har jag beskrivit i flera inlägg på bloggen. Det var en lyckad resa som det var kul att göra ihop med Hjalmar. Han växer grabben.
I november blir det bara mörkare och mörkare. Så när första advent inträder med julskyltning och adventsljus i slutet av månaden så blir allt lite lättare och gladare. Förväntningarna stiger vare sig man vill det eller inte. Stämningen blir lite mera uppsluppen och vi serverar till och med glögg till okända på gatorna. Det är svårt att inte ryckas med i pyntandet. Så många ljus som möjligt! Och så här såg det ut hemma på min gata.
Juldagen kom med vackert men kallt väder och det nöp i skinnet där vi promenerade på Skrea strand. På bilden ser havet nästan inbjudande ut även om isen inte är långt borta.
Men ljuset är nu på väg tillbaka och det är skönt att se fram emot, liksom 2009 och
vi ses
Det började blåsigt i januari och då finns inget bättre ställe runt Falkenberg att njuta av vindens och vågornas kraft än hamnen i Glommen.
Februari och fortfarande utan snö men ändå kallt. Islandshästarna i Olofsbo bekymrar sig inte utan ser ut att trivas i solen.
Då och då går vi ut och fotograferar tillsammans och då kan det se ut som det gjorde i mars när vi tog en promenad i Gamla stan, Falkenberg. Gråväder blekt ljus och inga besvärande skuggor. Avlövade buskar, rostiga räcken och flagnande grafitti.
April bjöd på ännu ett elitserieguld och slutspelsseger för favoritlaget Hv71. Självklart skulle vi dit dagen efter för autografer och lite snack med grabbarna i Kinnarps arena. Det var en lång kö och stundvis gick ryktet att alla inte skulle hinna fram innan spelarna skulle vidare till nästa representation. Men till slut bestämde dom sig för att ge alla supporters chansen även om det tog drygt en timme extra.
Maj inleds ofta med gemensamt födelsedagskalas för kusin Lisa och Hjalmar. Så blev det också i år och det har blivit lite av tradition att den firas i Kärr. Nu är ju inte Hjalmar yngst i skaran längre utan det finns andra som tar chansen att leka när dom träffas. Om dom är vänner eller lekkamrater vet jag inte. I så fall är det väl Rocky som vill mest. Linus är mer avvaktande och sparar sina krafter som alla kattdjur. Men det är kul att titta på.
I juni var det en annan kusin som blev lite av huvudperson, Karoline som flyttade till Falkenberg för att gå gymnasiet istället för att göra motsvarande i Tyskland. Efter tre år var det dags för studenten med förevarande bal på Strandbaden. Dit ska man komma så ståndsmässigt som möjligt och Elin hade lånat en cab för att skjutsa Karoline med följe.
I juli åkte jag och Elin på en minisemester och målet var de årligen återkommande hästtävlingarna i Falsterbo. På vägen dit passade vi på att stanna både i Lund och Malmö. Naturligtvis var Rocky med. Att sova i tält var inte riktigt Rockys grej och det slutade med att Elin fick ta sovsäcken och Rocky med sig till bilen på natten för att han skulle bli lugn. Runt tältet var det alldeles för mycket ljud och dofter som triggade honom. Andra natten gick det lite bättre. Som du ser på bilden har han inte riktigt koll på att det finns "inne och ute".
I augusti var det dax för Hannas och min årliga fotoresa. Den här gången åkte vi med vägverkets färjor mellan de södra öarna i Göteborgs skärgård. Underbart väder och fantastiska vyer. Jag har aldrig varit där ute förut och blev glatt överraskad både av hur vackert det var och hur lättillgängligt det är. Bilden är från Fotö. Hanna studerar molnens vandring en stund innan vår egen fortsätter.
Förra året i september blev Hjalmar sparkad under en fotbollsmatch så att benet gick av. Det tog tid att läka och denna säsongen har varit lite trög eftersom han missade mycket träning och de inledande matcherna. Han var inte igång och spelade matcher med någon reda innan maj. Nu går han åter in i närkamper och tar för sig. Inför nästa säsong blir det hårdträning som förr.
Höjdpunkten i oktober var naturligtvis resan till Manhattan, New York. Den har jag beskrivit i flera inlägg på bloggen. Det var en lyckad resa som det var kul att göra ihop med Hjalmar. Han växer grabben.
I november blir det bara mörkare och mörkare. Så när första advent inträder med julskyltning och adventsljus i slutet av månaden så blir allt lite lättare och gladare. Förväntningarna stiger vare sig man vill det eller inte. Stämningen blir lite mera uppsluppen och vi serverar till och med glögg till okända på gatorna. Det är svårt att inte ryckas med i pyntandet. Så många ljus som möjligt! Och så här såg det ut hemma på min gata.
Juldagen kom med vackert men kallt väder och det nöp i skinnet där vi promenerade på Skrea strand. På bilden ser havet nästan inbjudande ut även om isen inte är långt borta.
Men ljuset är nu på väg tillbaka och det är skönt att se fram emot, liksom 2009 och
vi ses
Ja men hur är det nu då?
Solnedgång, du får ursäkta men jag kan inte släppa det så lätt. Hur mycket ligger inte i det ordet och den känsla eller rättare känslor som följer med? Förväntningar eller fruktan? Hur länge sedan var det vi lämnade idén om att jorden var platt, att solen kretsade runt jorden, eller att den vandrade över Nilen till dödsriket? Men fortfarande har vi inget annat ord för det än solnedgång.
Vi väntar ut de sista strålarna och ...bedåras av hur vackert det är. En stämning infinner sig och om det är vila och stillhet så hänger det väl ihop med vackert. Men är det fruktan för vad mörkret för med sig så är det inte så vackert. Rädsla för att inte mer få se dagens ljus. Nu kommer en tid när andra ser mig bättre än jag ser dom. Något 1000-årigt nedärvt som fortfarande gör sig påmint och stiger upp till medvetandet ur vårt inre.
Vad handlar det om egentligen? "Nu går vi in i solskugga", hur romantiskt låter det när vi sitter där på klipporna eller bryggan vid havet och beundrar skådespelet. "Fantastiskt inträde i mörkret idag"...?
Någon sa att en del saker klarar vi inte av att se som det "verkligen" är. Vi är trygga i vår bild eller söker trygghet i en känsla och allt vad den står för och betyder för oss.
Brukar du förvånas och iriteras över att människor inte vill ta till sig din förklaring av hur saker egentligen ligger till...?
Det behöver inte handla om solnedgång.
Och hur är det med "soluppgång"? Känslor? Förväntningar?
Jag har upplevt några fantastiska suluppgångar men hur många bilder har jag av det?
Vi får
se
Vi väntar ut de sista strålarna och ...bedåras av hur vackert det är. En stämning infinner sig och om det är vila och stillhet så hänger det väl ihop med vackert. Men är det fruktan för vad mörkret för med sig så är det inte så vackert. Rädsla för att inte mer få se dagens ljus. Nu kommer en tid när andra ser mig bättre än jag ser dom. Något 1000-årigt nedärvt som fortfarande gör sig påmint och stiger upp till medvetandet ur vårt inre.
Vad handlar det om egentligen? "Nu går vi in i solskugga", hur romantiskt låter det när vi sitter där på klipporna eller bryggan vid havet och beundrar skådespelet. "Fantastiskt inträde i mörkret idag"...?
Någon sa att en del saker klarar vi inte av att se som det "verkligen" är. Vi är trygga i vår bild eller söker trygghet i en känsla och allt vad den står för och betyder för oss.
Brukar du förvånas och iriteras över att människor inte vill ta till sig din förklaring av hur saker egentligen ligger till...?
Det behöver inte handla om solnedgång.
Och hur är det med "soluppgång"? Känslor? Förväntningar?
Jag har upplevt några fantastiska suluppgångar men hur många bilder har jag av det?
Vi får
se
Solen är allt, jag fångar ljuset
Det har varit en fantastisk dag med sol och kyla. Det var bråda dagar för skridskosliparen och fullt på lerhålans is. Glad över att vara hemma en dag medan det fortfarande är ljust och klart sökte mig mot öppet vatten för det är där ljuset skapas. Det blir en del fina bilder men så inser jag att det kan bli en spektakulär avslutning med människor ute på bryggan.
Solen fortsätter sitt kretslopp, lämnar oss för att lysa upp någon annans tillvaro...njä. När solen går ner...njä. Solnedgång, vad är det egentligen? Annat än vackert och väcker känslor.
Solnedgångsbilder lär ju vara något av det vanligaste motivet som vi fotografer ägnar oss åt. En del sådana bilder blir ändå bra just för att jag får jobba lite och anstränga mig för att jag ser att det kan bli bra.
Så gäller det att fullfölja jag vet att det kommer ett speciellt ljus när solen försvunnit bakom horisonten. Som tur var var det några ute på bryggan som ville vila i stunden. Solen står för ljuset, molntapparna vid horisonten lyser som isberg. Underbart!
Jag är nöjd och glad att jag fått uppleva stunden. Du får nöja dig med att
se
Solen fortsätter sitt kretslopp, lämnar oss för att lysa upp någon annans tillvaro...njä. När solen går ner...njä. Solnedgång, vad är det egentligen? Annat än vackert och väcker känslor.
Solnedgångsbilder lär ju vara något av det vanligaste motivet som vi fotografer ägnar oss åt. En del sådana bilder blir ändå bra just för att jag får jobba lite och anstränga mig för att jag ser att det kan bli bra.
Så gäller det att fullfölja jag vet att det kommer ett speciellt ljus när solen försvunnit bakom horisonten. Som tur var var det några ute på bryggan som ville vila i stunden. Solen står för ljuset, molntapparna vid horisonten lyser som isberg. Underbart!
Jag är nöjd och glad att jag fått uppleva stunden. Du får nöja dig med att
se
