En blick och några ögonblick
Den här veckan har jag sett mig omkring. Den började med ett par dagar i Halmstad med bedrägligt soligt och klart vårväder.
Om det inte varit för friska isande vindar och snöbyar så kunde jag trott det var våren som kommit. Vårjackan kom på på tisdag men byttes snabbt åter till vinterrocken på onsdag.
På tisdag kväll var det jurybedömning av bilder från Varbergs fotoklubb. Det är inte så vanligt att vi använder diaprojektor längre så linsen behövde putsas för att om möjligt hitta skärpa och nyanser i bilderna.
Bilderna blev klarare men det var tveksamt om det var till bildernas fördel...
Det ska bli kul att redovisa tävlingen om ett par veckor när vi besöker Varberg. Förutom diabilder så var det även påsiktsbilder, pappersbilder att bedöma och där var det mycket fint att se och riktigt svårt att enas om en vinnande kollektion.
Efter en onsdagskväll med hamburgare och allsång på Burger Inn så gick tåget mot Stockholm vid gryningen på torsdag. Det går numera att åka X2000 direkt från Falkenberg. Det är inte så många som utnyttjar möjligheten ännu så det var ganska ensamt i vagnen till att börja med.
Men återigen var det en vacker morgon med härligt gryningsljus och soluppgång. Men ska jag vara ärlig så slöt jag ögonen innan vi passerade Tvååker. Avgång 05.38 betyder tidig väckning och jag var i behov av lite mer sömn innan jag skulle få sällskap av en kollega i Kungsbacka. För så mycket vet jag att när hon sätter sig bredvid mig så pratas det lätt hela vägen till Stockholm...
Jag åkte hem samma kväll och i Varberg noterade jag att det klev på en sliten speleman med lika sliten rock och koffert. Morgonen därpå återsåg jag honom på stationen i Laholm. Hans säng ser ut att vara hårdare än min, men å andra sidan sov han fortfarande.
Förmodligen reste han med allt han ägde och på stationen i Laholm som är öppen större delen av dygnet (eller hela, jag vet inte) kunde han få natthärbärge. Det är en lite ovanlig syn och ger en lite perspektiv på livet. I somras när jag var med Hjalmar på en av hans nattliga tidningsrundor klev jag över en uteliggare i en av trappuppgångarna i centrala Falkenberg. Så ovanligt är det kanske inte om vi skrapar lite på vår välfärdsyta. Vem vet kanske är han en globetrotter med sin gitarr, retroresväska och slitna skor. En som fått se mycket mer än jag. Så jag ska kanske inte snacka så mycket om att jag fått flacka runt just den här veckan. Det finns dom som aldrig kommer hem.
Solen skiner över fattig och rik, gör inte skillnad på något levande väsen. Den skiner för oss alla och passande nog så behövdes den när veckan avslutades med en kul workshop för arbetskamrater i Falkenberg. Dom ville veta mer om den kompakta digitalkamerans möjligheter och jag fick äran att visa och berätta vad jag kan. Några timmars "grundkurs" i komposition och teknik och sedan en tur under solen bland spirande vårblomster.
Nu har dom blivit inspirerade och vad dom lärt sig ska bli spännande att
se
Om det inte varit för friska isande vindar och snöbyar så kunde jag trott det var våren som kommit. Vårjackan kom på på tisdag men byttes snabbt åter till vinterrocken på onsdag.
På tisdag kväll var det jurybedömning av bilder från Varbergs fotoklubb. Det är inte så vanligt att vi använder diaprojektor längre så linsen behövde putsas för att om möjligt hitta skärpa och nyanser i bilderna.
Bilderna blev klarare men det var tveksamt om det var till bildernas fördel...
Det ska bli kul att redovisa tävlingen om ett par veckor när vi besöker Varberg. Förutom diabilder så var det även påsiktsbilder, pappersbilder att bedöma och där var det mycket fint att se och riktigt svårt att enas om en vinnande kollektion.
Efter en onsdagskväll med hamburgare och allsång på Burger Inn så gick tåget mot Stockholm vid gryningen på torsdag. Det går numera att åka X2000 direkt från Falkenberg. Det är inte så många som utnyttjar möjligheten ännu så det var ganska ensamt i vagnen till att börja med.
Men återigen var det en vacker morgon med härligt gryningsljus och soluppgång. Men ska jag vara ärlig så slöt jag ögonen innan vi passerade Tvååker. Avgång 05.38 betyder tidig väckning och jag var i behov av lite mer sömn innan jag skulle få sällskap av en kollega i Kungsbacka. För så mycket vet jag att när hon sätter sig bredvid mig så pratas det lätt hela vägen till Stockholm...
Jag åkte hem samma kväll och i Varberg noterade jag att det klev på en sliten speleman med lika sliten rock och koffert. Morgonen därpå återsåg jag honom på stationen i Laholm. Hans säng ser ut att vara hårdare än min, men å andra sidan sov han fortfarande.
Förmodligen reste han med allt han ägde och på stationen i Laholm som är öppen större delen av dygnet (eller hela, jag vet inte) kunde han få natthärbärge. Det är en lite ovanlig syn och ger en lite perspektiv på livet. I somras när jag var med Hjalmar på en av hans nattliga tidningsrundor klev jag över en uteliggare i en av trappuppgångarna i centrala Falkenberg. Så ovanligt är det kanske inte om vi skrapar lite på vår välfärdsyta. Vem vet kanske är han en globetrotter med sin gitarr, retroresväska och slitna skor. En som fått se mycket mer än jag. Så jag ska kanske inte snacka så mycket om att jag fått flacka runt just den här veckan. Det finns dom som aldrig kommer hem.
Solen skiner över fattig och rik, gör inte skillnad på något levande väsen. Den skiner för oss alla och passande nog så behövdes den när veckan avslutades med en kul workshop för arbetskamrater i Falkenberg. Dom ville veta mer om den kompakta digitalkamerans möjligheter och jag fick äran att visa och berätta vad jag kan. Några timmars "grundkurs" i komposition och teknik och sedan en tur under solen bland spirande vårblomster.
Nu har dom blivit inspirerade och vad dom lärt sig ska bli spännande att
se
Kommentarer
Postat av: Hanna
Kanske vi putsar för lite på både gamla oanvända ting och vår välfärdsyta. Vi är snabba att dömma det som har lite smuts på linsen, om man kikar lite närmre så är det oftast en oslipad diamant om man bara tar sig tiden och inte kliver förbi. Men vem har modet att putsa gamla ting och folk?
Postat av: Hanna
Kanske vi putsar för lite på både gamla oanvända ting och vår välfärdsyta. Vi är snabba att dömma det som har lite smuts på linsen, om man kikar lite närmre så är det oftast en oslipad diamant om man bara tar sig tiden och inte kliver förbi. Men vem har modet att putsa gamla ting och folk?
Trackback
