Ett personligt "icke spridningsavtal"
Som en farsot...
Som ringar på vattnet.
Saker sprider sig, det ena ger det andra och det krävs en del för att inte dras med. Som ringar på vattnet låter ju ändå positivt. Som en farsot låter lite hotfullt och negativt. Löpeld lite skvallrigt kanske. Men gemensamt för allt är att det inte verkar gå att stoppa...om jag nu skulle vilja det och det vill jag ibland. Men som sagt det vill till att hålla huvudet kallt, huvudet högt, blicken inåt och tänka snabbt. Och våga.
Jag kan inte säga att jag lyckats varje gång jag vill stå emot. Det enklaste är naturligtvis att bara hänga med. "Är du inte med oss är du mot..." det är ett uttryck som gärna används för att sätta press och stressa.
Ändå tycker jag inte det är ovanligt att saker aktivt stoppas, så så främmande borde det inte vara att någon inte bara hänger med. Farsoter stoppas med vaccin, löpelden stoppas av brandgator och vågorna finns det ett omfattande tsunamikontrollsystem och vågbrytare för att få bukt med.
Men att stoppa oss människor när känslan av att inte duga väcker rädsla, osäkerhet och missunsamhet i oss är betydligt svårare. När vi känner oss ifrågasatta då kan egot växa till en tsunami som blir svår att stå emot. Då ligger "Är du inte med är du emot..." mycket nära. Risken för att det slutar med en relationskatastrof som tar lång tid att läka är stor.
Att stå emot handlar mer om att se sig själv och sin egen betydelse än att bevaka någon annan. Vad väcker det här för känslor hos mig och vad kommer dom sig av? Vilken sorts energi lägger jag då till det som händer? Vill jag det?
Jag vill skriva under ett personligt ickespridningsavtal och önskar att du gör detsamma.
Det är mig själv jag måste våga
se
Minnesbilder...
se
Strålande Ullared
Tunnelseende javisst! Men det vidgar begreppet för dig och mig när det gäller konst i vardagen och det offentliga rummet.
En ljus idé av några konstnärer har resulterat i en ljusupplevelse utöver det vanliga. En salig blandning av konstverk i olika storlekar och intensitet som finns utspridda i Ullared och överraskar den som inte bara har siktet inställt på GeKås entré.
Vissa måste du titta efter för att...
...se
Det brinner...
...lite här och där och i media är det många som får frågor om varför och vad som krävs för att det inte ska brinna igen. Där är det många som har åsikter och för resonemang om orsaker och inte sällan är det samhället som avkrävs agerande. Det görs för lite. Det finns för lite. Bostäder, jobb, fritidsgårdar (dom bränner dom ner!?), poliser (att kasta sten på!?), lärare, fältassistenter...
...men föräldrar då? Är det inte för få föräldrar?
Många i debatten frågar sig vad det är för signaler till politiker och samhället som vårdkasarna sänder.
Om jag inte mins fel så var det så att till skillnad mot fyrar för att leda skeppen på rätt väg, så tände rövare och banditer eldar för att leda skeppen i kval för att plundra. Så vad är det för signaler vi ser? Till vem är elden en signal? Är det verkligen protester mot något som fattas som vi som varit med ett tag snabbt tolkar det som? Letar vi i det skenet tror jag vi är fel ute. Eldarna skulle kunna vara fyrar i en värld som dom flesta av oss inte rör oss i. Jag tror att det rör sig om signaler av ett helt annat slag än det vi vuxna förstå oss påare vill tolka det som. Jag tror det är eldar som ska visa på styrka, mod och hänsyslöshet. Makt.
Signaler som inte alls är riktade till politiker utan till makthavare, småpåvar och "kaptener" i den kriminella ankdammen. Signaler om att vi vill vara med er. Se vad vi kan göra, vi är inte rädda och ingen tar oss.
Så vad vi politiker tar på oss av ansvar och försöker fatta beslut för att lösa spelar ingen roll. Pyromanerna bryr sig inte, dom riktar sin uppmärksamhet åt ett helt annat håll för att kolla om den senaste elden nått fram till "kaptenen" i närmsta ankdammen.
Och är det så illa att det är flera som tävlar om "kaptenens" gunst så blir vi åskådare till en tävling som kommer använda våra gemensamma opersonliga inrättningar (och bilar för det är så spektakulärt) som språngbrädor i en kriminell karriär. I det ljuset ska vi föra debatten. I det ljuset ska vi leta efter "kaptenen" och verksamheten som lockar för att förstå bränderna.
I går släckte jag en brand i vardande. Det var någon som försökte sätta eld på järnvägsstationen i Laholm. När jag upptäckte det brann det på toaletten och väntrummet var rökfyllt. Jag fick hämta en av chaufförerna på taxistationen i andra änden av huset som kom med skurhinken och släckte eldhärden med några hinkar vatten. Tändsticksask, tändstickor och lite skräp låg utspridda i väntrummet och på toaletten hade man tömt papperskorg och handukshållare för att skapa härden. Toasitsen stod också i lågor och antog formen av ett konstverk av Salvador Dali.
Jag har svårt att se någon slags protest mot utanförskap eller orättvisor i den brasan.
Idag kunde jag läsa i tidningen att det strax efteråt tändes ännu en eld i köpcentrat i Mellbystrand.
Ser du elden eller eldens syfte? Vart leder denna vårdka
se
Få bokstäver idag
se
Ps/ Hjalmar såg en chans och dök upp...
/Ds
Det är bara att inse... HV71
Under klarblå himmel och fylld av inspiration lämnade jag Laholm vid lunchtid för att tillsammans med Elin som är på besök sticka ut och fotografera. Målet var höstfärger, färggranna lövträd och buskar. I Falkenberg var det grått och molnigt så lite av inspirationen falnade likt grönskan så här på hösten, för fotografi behöver ljus. Nu är ju gråväder, blåst och regnstänk just vad hösten bjuder på så...
Det där med sol, hög klar luft och färgsprakande löv är en idealbild som kanske inte är så representativ? Vintern ska bjuda på sol och vita vidder, vid jul ska det ligga en meter snö och vi ska åka släde till julottan, på sommaren ligger vi i hängmatta i skuggan av ett träd när vi inte tar oss ett dopp i ett glittrande salt hav...
Vi gav oss ändå iväg för innåt land såg vi lite små sprickor i molntäcket och regnet var mest "stänk". Strax utanför Ätran möttes vi av både lite solljus, en rönn full av bär och en liten grusväg.
Det gäller att se möjligheten, så vi stannade...
Ljuset växlade och vi fotograferade...
Så försvann solen och ljuset bakom tunga blygrå moln och det började regna som det ofta gör på hösten.
Läge för lite fika, så vi styrde kosan mot Ritz för lite tilltugg. Gick upp och satte oss i köket med kaffe och inhandlade bakverk och funderade över nästa steg.
Vinter...?
Det fick bli den nyöppnade ishallen i Falkenberg och ett träningspass för de yngsta. Inte så mycket för ishockey, utan mer för att hallen är ny och för att fotografera inomhus och kanske fånga en och annan rolig situation.
Det visade sig att både hockeyspelarna och jag kan behöva skärpa upp oss lite...
Och då blev jag glad att Falkenbergs ishockey hämtar inspiration från elitseriens i särklass bästa förebild...
Efter det kunde vi något så när belåtna åka hem och titta igenom bildskörden. Det är skön avkoppling att ge sig ut med kameran för att försvinna in i motiv och perspektiv. Är man fler kan det bli "påkoppling" när man triggar varandra. Det är roligt och överaskande att sedan se vad den andre såg. Vi har ofta sett olika bilder på samma ställe och så är det i alla sammanhang. Vi sitter med olika bilder av samma sak, det är en skön insikt att bära med sig, nödvändig skulle jag påstå. Det är bara att in
se
Kalas kostar på...se
Sedan måste ju lillebror också få lite kvällsmat...
Kalas är kul men varför får vi vuxna ingen godispå
se
Att kunna njuta av ett hot och simma lugnt.
Naturkrafter i rörelse är ett fantastiskt skådespel och jag är glad att det inte är jordbävning eller tsunami. För samtidigt som det är lockande så vet jag att det inte är så roligt när takteglet skallrar och släpper, utetaket hotar att lyfta och båten sliter sig.
Att kunna få njuta av skådespelet och inte känna sig hotad är en lyx. Om badstugorna på Skrea varit en kåkstad av plåt, brädlappar och kartong hade det inte varit lika roligt. Det känns avlägset och är svårt att tänka sig men det finns mer nära än jag för det mesta tänker på. Förra året när Hjalmar sommarjobbade som tidningsbud var jag med vid ett par tillfällen och kunde konstatera att det finns dom i Falkenberg som inte ens har ett skjul att krypa in i. Dom uppskattar nog inte det här naturskådespelet så som jag gör. Att ha alla sina ägodelar i plastpåsar på ett cykelstyre när vinden rycker och sliter i vad den får tag i kan knappast kännas som ett gratisnöje.
Här i Falkenberg är det två givna platser att besöka när det stormar och det är "Spritrakan" vid Skrea strand...
...och Glommens hamn.
Båtarna ligger tryggt i Glommens hamn och fiskarna kan simma lugnt.
Inte en trål så långt ögat kan
se.
Att bortse är också ett sätt att se
Det går inte att bortse från vad man då får
se
