callemedse

20 dagar efter jul då är det knut och då ska julen ut. Så mycket jul var det inte att städa ut för min del. Det var mest dom vanliga dammråttorna som behövde städas undan... och dom verkar använda min lägenhet rätt ofta för sina familjehögtider. Eller varför dom nu samlas? Om vi tycker att 2011 bjuder på få extra lediga dagar eller klämdagar så tror jag inte det bekymrar dammråttorna. Dom kör en egen kalender...


Adventsljusstaken hade i alla fall gjort sitt. Så jag tog den sista pepparkakan, blåste ut ljusen och konstaterade att det varit en bra jul. Nästa år, som är i år, får jag hitta på något nytt. Det är ju ändå nytt år och något måste ju förändras, på något sätt måste det ju märkas... eller?

På själva dagen, 20ndaknut, så var jag i huvudstaden och bevistade en årligen återkommande jobbkonferens. Som vanligt blev det en del prat med kollegor om tiden jag bodde i Stockholm och dess förorter under 70 och början av 80-talet. Och visst är det förunderligt hur vi, i alla fall jag, ibland tror att jag ska kunna hitta till saker på samma sätt som när jag bodde där. Det är 28 år sedan! Visst ligger stadsdelar kvar där dom låg, så kartan har ju inte förändrats så drastiskt, men vad dom innehåller... och ibland hur man tar sig dit har naturligtvis förändrats. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte varit där särskillt ofta och när jag varit där har det mest handlat om kvarteren runt Centralen. Så hur det ser ut runt områdena där jag bodde vet jag egentligen inte. Men den lilla bussturen mellan Skanstull på Söder, där vi övernattade och ut till Stockholmsmässan i Älvsjö gav mig en tydlig bild av förändringen. Och förtätningen.

Ofta har jag inte så mycket tid att se mig omkring vid mina besök i Stockholm, men jag brukar försöka boka avresorna med lite marginal så jag hinner med någonting.
Så blev det den här gången också. Några timmar hade jag innan jag skulle med tåget till Falkenberg. Så det blev som vanligt ett besök i och runt Kulturhuset

... vid Sergelstorg som är sig likt. På ytan.

Jag hade bestämt mig för en sväng ner i Kungsträdgården och skridskobanan

Den här eftermiddagen var det lite grått och mycket kallt, så där var inte så mycket folk som jag hoppats på. Som du kan se står statyerna kvar och instutitionen NK består, åtminstonde med sin klocka och till sitt yttre.
Som sagt mycket förändras men mycket är sig ändå likt.
Förväntningarna på att allt ska vara som det var finns där samtidigt som nyfikenheten på att finna något nytt. Jag hittade något nytt för numera går det en spårvagnslinje mellan Sergelstorg ut på Djurgården till Waldemarsudde. Det var rätt många år sedan man rev upp alla spår och tog ner alla ledningar på Stockholms gator.
Så hur vill jag ha det egentligen? Vad är det som jag vill ha som det alltid har varit? Är det något? Det är klart sådant som inte är bra det ska ersättas av något bättre... men vad är det som inte är bra? Kommer delar av Stockholm stå som en ruinstad och vara ett turistmål om ett- eller tvåtusen år? Vad kommer att avgöra vad dom som lever då vill

se

Det här skulle bli en årsblogg med bilder och kommentarer från året som gått. Men ju fler bilder jag tittar på och ju fler minnen jag botaniserar i så träder en helt annan bild, känsla, fram. Bildminnet är bra, väldigt bra skulle jag vilja säga men där bakom lite i skymundan ligger ett känslominne och pyr. Och nu står det fram som allt viktigare när jag försöker summera året som gått. När jag ser alla mina bilder så ser jag att jag gjort massor och varit med om mycket. Jag känner mig privilegierad! När jag gör lite nedslag i bloggarkivet så dyker ännu fler minnen upp. Och du som följer bloggen har ju fått del av det redan.

Men som sagt, ju mer jag tänker tillbaka eller tränger in i vad som varit viktigt för mig så kommer många bilder upp som jag inte fångat på kamerans sensor utan som finns i min egen sensor.

Ögonblick
 

Och det handlar om möten, leenden, fraser, värme och trygghet. Så många människor som jag mött och möter som fyllt på en känsla av att vara sedd, uppskattad och kanske till och med väntad och omtyckt. Det handlar om små stunder där jag möter en blick, ett leende, en nick. Det handlar om timslånga promenader, kafébesök, resor, telefonsamtal och möten där jag känt att jag är bland vänner och känt mig trygg.

En salig blandning av ex, barn, kompisar, kollegor och okända tillfälliga ibland flyktiga bekantskaper som förgyllt min tillvaro just då och som gör att jag längtar efter mer… en del okända har med tiden blivit kända. Det säger ju en del om att det finns mer att längta efter.

Att kunna ta vara på alla dessa små signaler i vardagen som förgyller tillvaron och som gör att jag kan bidra med mitt för att ge något tillbaka är en gåva som jag känner är allt viktigare att värna om och visa. Att våga vara öppen och ta vara på stunden, nu, stanna upp och känna in är något jag ständigt måste påminna mig om. Alla säger att det är viktigt att leva i nuet, men det är något av det svåraste som finns. Andra ”alla” säger att vi ska bejaka barnet inom oss och då tänker jag ibland på en annan fras som jag vet att jag och många ”alla” ofta använder… när ska du bli vuxen… Det är som sagt inte lätt. Vad är det jag vill då? Jo att klara av att se en annan människa i ögonen ta in det jag ser och hör, känner… innan jag levererar mina tankar, känslor. Ta vara på … närhet. Då kan jag ju inte lyfta upp min kamera…

De stunderna får ingen mer än den jag möter se och uppleva. Men allt det som de stunderna och känslorna ger kan ju komma att synas i bilder jag tar däremellan och texter jag levererar på min blogg. I alla fall vill jag tro det. Ju tryggare jag är desto fler bilder och sidor törs jag visa. Min längtan (och kanske mitt ego) växer ; )

Längtan är en bra drivkraft och den bär jag med mig in i 2011 där jag hoppas att våra vägar korsas och då ska jag säga dig att vad kul att just vi ses.

Så det är med förväntansfullt pirr inför kommande möten jag fortsätter här på callemed

se