callemedse

Ständigt i förvandling men ändå där för mig att vara i. Någon cell i mig bär säkert på något minne från tiden när den kastades upp ur havet... på den här stranden. Nu travar jag omkring i sand som säkert gjort många turer upp och ner i havet. Kastats runt i vind och vågor tillsammans med annan bråte och nu ligger här för mina fötter, för mina spår, till beskådande för dom som följer, medan vågorna i det oändliga sköljer bort, slätar ut, gör om.

Här blandas och landas också annan bråte som vackert bryts ner till sina minsta beståndsdelar och så småningom delar sandens färd i vind och vågor.

 

Någon har till och med visat sin kärlek till allt detta och format ett hjärta vänt mot solnedgången. Ett hjärta stort nog att rymma två människor som tillsammans vill invänta mörkret, se ljuset nästan försvinna med solen, mjukt famnade av sanden och bli kvar i ljudet av havets rytm. Det är oändligt vackert, sinnligt och svårt att inte älska...

 

Blunda du behöver inte alltid

 

se