callemedse

Solnedgång, du får ursäkta men jag kan inte släppa det så lätt. Hur mycket ligger inte i det ordet och den känsla eller rättare känslor som följer med? Förväntningar eller fruktan? Hur länge sedan var det vi lämnade idén om att jorden var platt, att solen kretsade runt jorden, eller att den vandrade över Nilen till dödsriket? Men fortfarande har vi inget annat ord för det än solnedgång.
Vi väntar ut de sista strålarna och ...bedåras av hur vackert det är. En stämning infinner sig och om det är vila och stillhet så hänger det väl ihop med vackert. Men är det fruktan för vad mörkret för med sig så är det inte så vackert. Rädsla för att inte mer få se dagens ljus. Nu kommer en tid när andra ser mig bättre än jag ser dom. Något 1000-årigt nedärvt som fortfarande gör sig påmint och stiger upp till medvetandet ur vårt inre.

Vad handlar det om egentligen? "Nu går vi in i solskugga", hur romantiskt låter det när vi sitter där på klipporna eller bryggan vid havet och beundrar skådespelet. "Fantastiskt inträde i mörkret idag"...?

Någon sa att en del saker klarar vi inte av att se som det "verkligen" är. Vi är trygga i vår bild eller söker trygghet i en känsla och allt vad den står för och betyder för oss.
Brukar du förvånas och iriteras över att människor inte vill ta till sig din förklaring av hur saker egentligen ligger till...?
Det behöver inte handla om solnedgång.


Och hur är det med "soluppgång"? Känslor? Förväntningar?
Jag har upplevt några fantastiska suluppgångar men hur många bilder har jag av det?

Vi får

se