24.00 - 04.00
Vi är hundvakter. Inte så att vi går vakt på natten, nej vi har en inneboende. Rocky bor hos Hjalmar och mig i två veckor medan Elin förlustar sig med hästjobb i Norge. Det är något jättearrangemang mitt i vintern med hopptävlingar, premieringar och försäljning. Om du är mer intresserad av det än hur vi nu har det så ska du kolla hennes blogg.
Det här med att Rocky flyttar in under ett par veckor är som när tonåringar då och då flyttar hem, det tar plats och man hittar ingenting även om det verkar som om det mesta redan är framme...
Rocky har inte många saker men han delar dom. I små delar och det verkar vara en sport att få dom så små som möjligt på så många ställen som möjligt. Ibland, jag säger bara ibland, så tar han miste och delar något som från början inte var hans.
Det finns fler likheter med tonåringen...
...kommentar överflödig.
Nu har den första av två veckor gått och i ärlighetens namn ska jag säga att det är Hjalmar som får ta det mesta ansvaret under veckorna. Förutom lite längre uppfriskande promenader som jag gör med Rocky på kvällen. Det är inte fel att komma ut på det sättet. Det här att gå ut med hunden är ungefär som när jag annars går ut med kameran. Nu är det förstås ett annat tempo på promenaden. Det går betydligt fortare med Rocky och stoppen är betydligt kortare. Om han nu inte bestämmer sig för att göra en utgrävning av någon sorkgång eller liknanade.
Så händer det spännande saker också. Härom kvällen hördes höga skrik genom regnet och mörkret. Det kom nerifrån Ätran och både jag och Rocky sprang mot platsen. En cyklist hörde det också och vände och cyklade mot Fästningen. Att jag och Rocky kom märkte åtminstone mannen i det par som framträdde ur mörkret och han tog ett resolut tag i nacken på kvinnan och ledde henne från platsen. När vi kom fram så markerade Rocky mycket starkt ned mot vattnet och jag var ett tag orolig för att det skulle ligga någon där. Vi stannade och sökte men vi hittade ingen. Mannen, med systempåse i den ena handen och den andra om kvinnans nacke, försvann över Tullbron och upp i Gamla stan. Så egentligen skulle vi väl fortsatt efter dom istället och frågat varför hon skrek, för det var en kvinnas skrik vi hörde. Det kanske inte är så konstigt att hundägare på promenad flitigt förekommer i deckare.
I hemmets lugna vrå tror jag ändå att Rocky trivs rätt bra ihop med Hjalmar. Dom verkar ha ungefär samma inställning till livet och håller delar av dagen samma tempo.
Hjalmar har tumme med hunden. Det är väl så man ska
se det
Det här med att Rocky flyttar in under ett par veckor är som när tonåringar då och då flyttar hem, det tar plats och man hittar ingenting även om det verkar som om det mesta redan är framme...
Rocky har inte många saker men han delar dom. I små delar och det verkar vara en sport att få dom så små som möjligt på så många ställen som möjligt. Ibland, jag säger bara ibland, så tar han miste och delar något som från början inte var hans.
Det finns fler likheter med tonåringen...
...kommentar överflödig.
Nu har den första av två veckor gått och i ärlighetens namn ska jag säga att det är Hjalmar som får ta det mesta ansvaret under veckorna. Förutom lite längre uppfriskande promenader som jag gör med Rocky på kvällen. Det är inte fel att komma ut på det sättet. Det här att gå ut med hunden är ungefär som när jag annars går ut med kameran. Nu är det förstås ett annat tempo på promenaden. Det går betydligt fortare med Rocky och stoppen är betydligt kortare. Om han nu inte bestämmer sig för att göra en utgrävning av någon sorkgång eller liknanade.
Så händer det spännande saker också. Härom kvällen hördes höga skrik genom regnet och mörkret. Det kom nerifrån Ätran och både jag och Rocky sprang mot platsen. En cyklist hörde det också och vände och cyklade mot Fästningen. Att jag och Rocky kom märkte åtminstone mannen i det par som framträdde ur mörkret och han tog ett resolut tag i nacken på kvinnan och ledde henne från platsen. När vi kom fram så markerade Rocky mycket starkt ned mot vattnet och jag var ett tag orolig för att det skulle ligga någon där. Vi stannade och sökte men vi hittade ingen. Mannen, med systempåse i den ena handen och den andra om kvinnans nacke, försvann över Tullbron och upp i Gamla stan. Så egentligen skulle vi väl fortsatt efter dom istället och frågat varför hon skrek, för det var en kvinnas skrik vi hörde. Det kanske inte är så konstigt att hundägare på promenad flitigt förekommer i deckare.
I hemmets lugna vrå tror jag ändå att Rocky trivs rätt bra ihop med Hjalmar. Dom verkar ha ungefär samma inställning till livet och håller delar av dagen samma tempo.
Hjalmar har tumme med hunden. Det är väl så man ska
se det
Kommentarer
Trackback
