callemedse

Jag lägger mycket tid på tågresa eller pendling eller om jag ska tänka positivt, reflektion. Det här med att pendla med tåg (och för all del även buss) blir ett mönster. Schemalagd tid för arbete, inläsning, reflektion, sömn och ibland samtal med andra resenärer. Men också en del upplevelser som du kan dela med andra. Det som är positivt är att jag kan välja. Dom få gånger jag kört bil till jobbet har jag på sin höjd kunnat prata i telefon, men koncentrationen ligger ju ändå på vad som händer runtomkring på vägen.
Men åter till tåget. Det är inte riktigt så att vi kan sätta namnskyltar på sätena men nästan. Öresundstågen har bra beläggning och det är många som ändå bokar sittplats bland sällanresenärerna. Men vi pendlare följer ändå i stort sett samma mönster och söker platser efter ett givet mönster när vi kliver på tåget. Likadant är det när jag kliver på bussen vid stationen och åker in till jobbet. De flesta sitter på samma ställe varje dag. Det enda som verkar kunna påverka ordningen är bussmodellen. Vi är vanedjur och vi har olika förmåga att klara av att våra cirklar rubbas.

Allt det här blir ganska trevligt till slut. Busschaufförer och konduktörer blir bekanta, även försäljarna med sin cafévagn blir kända. Så händer det ju mycket när folk samlas på det här viset. Jag får höra de mest besynnerliga telefonsamtal när oblyga människor högt talar om högst privata saker. Det sägs att jag också pratar högt när jag talar i mobiltelefonen så jag tänker mig noga för.

Sedan har vi dom som kan engagera sig i sådant som jag tycker är skitsaker, men det är inte mindre spännande att följa för det. I fredags var det tex en man som ägnade större delen av restiden (40 min) som jag satt på tåget åt att försöka reda ut vad som gäller om man vill ha påtår på kaffet. Han kunde inte släppa cafébiträdets besked att en kopp kaffe kostar 15 kronor. Två koppar kaffe kostar följdaktligen 2 x 15 kronor. Mannen hade vid en tidigare resa, enligt honom själv, fått påtår för 5 kronor. Enligt cafébiträdet måste det varit en väldigt snäll kollega (någon som tröttnat tänkte jag) för det finns inget som heter påtår. Det måste väl finnas regler... utbrister mannen. Ja, att kaffet kostar 15 kronor koppen. Mannen blir omständligare och omständligare i sin enda fråga. Till och med när cafékillen vände sig till nästa resenär för att fråga om något önskades så fortsatte mannen! Egentligen vet jag inte om han ville ha kaffe eller ej och det hade cafékillen också svårt att få grepp om. Cafévagnen rullade till slut iväg. Beundransvärt tålamod hos cafékillen tänkte jag. Mannen engagerade  nu konduktören. Först försökte han få konduktören att svara på vad påtåren egentligen kostade och sedan försökte han få konduktören att ringa någonstans till någon ansvarig. !!!? Samtidig som mannen drev den här frågan satt han med ett par böcker uppslagna på det lilla bordet, plockade i sin portfölj och skrev i ett kollegieblock han hade i knät. Kör han ett experiment började jag undra när det var dax för mig att kliva av? De flesta som satt runtomkring verkade lyssna på det som föregick, en och annan blick utbyttes och ett och annat ögonbryn höjdes.
Så på den resan var det nog bara han som fick något uträttat även om det inte verkade vara något vettigt. Men vem vet, och om han hade nytta av det så beskrev han det nog på ett helt annat sätt. Brottstycken ur andra människors liv...

Sån´t här får du aldrig uppleva i din bil, eller i min. På bussar och tåg finns det mycket att lära och

se